Ur journal: ”Det är ju visserligen T-vågor i vänsterkammare på EKG men jag får intrycket när jag ser henne att det bara är psykiskt” (samma läkare skriver i journalen att ultra-ljudet är bra, helt utan anmärkan, trots att det visar nedsatt fyllnad i vänsterkammare)

Jag blir inte sedd som en vuxen person för att jag sitter rullstol pga funktionsnedsättning och ej har man och barn. Ofta klappar folk mig på huvudet vilket aldrig händer om jag går lite och de inte ser rullstolen. Har ingen auktoritet med rullstol. Tyvärr är röntgenläkare oftast äldre män och har ingen respekt för mig. Utan  diagnostiserar mig som ung flicka. ”Unga flickor har inga hjärtproblem” ”rör på benen” får jag höra av dem vid undresökningarna.

 

Betalade 4000kr på privat hjärtmottagning: Göteborgs Hjärtmottagning,

för att höra att unga flickor inte har några hjärtbesvär.

Ultraljudet, som skulle ta 45 minuter, tog 10 minuter att genomföra. ”Det är bara för att du är förbannad som pulsen slår så högt”   Då skulle jag varit förbannad sedan 2005!

Så förödmjukande.

När jag ska göra undersökningar såsom ultraljud på hjärtat och njurprover är det gamla gubbar som har RolighetsRevy och inte tar på allvar. Jag är säker på att om jag haft med en karl som ledsagare hade gubbarna lugnat ner sig.

Jag har bara en anhörig-mamma- om hon följer med blir jag hånad av läkare och personal. Likaså när jag har med assistenter, då har gubbläkarna två tjejer som de käckar sig med!

Kan tyvärr inte ta mig till sjukhus själv pga mitt funktionshinder. Jag har t.o.m. krusat för MC-gäng och ett sällskap för skäggiga män, som även jobbar med välgörenhet. Men ingen vill ställa upp. Pinsamt och förnedrande att tigga.

Jag läste om en tjej, mycket yngre än mig,28 år. Jag är 43. Hon hade också hög puls m.m.och fick komma in på akuten direkt. Hon hade sin pappa med sig. Ingen sade att hennes höga puls berodde på hysteri, oro, psykiskt, som de gör med mig. Utan hon fick ultraljud m-m. direkt, som läkarna tog på allvar.Hon är nu opererad på Sahlgrenska. Jag har åkt ut och in och blir bara hemskickad. Fick vänta i ett år för läkarbesök på hjärtmottagningen. Fick remiss för ett ultraljud och när jag kom in i rullstolen körd av mamma , var det en gubbe som hade revyföreställning hela undersökningen igenom.

Läkarna vägrar göra om ultraljudet trots att det står mindre god bildkvalité och ”sannolikt bra” i vänsterkammare. Jag gjorde ett ultraljud 2008 som visade nedsatt fyllnad i vänsterkammare. Det kan ju inte bara försvinna!

Jag har förlorat så många år av livet. Först nackskadan i 10 år då jag inte kunde sitta, sedan svåra sjukdomar som jag inte fick adekvat vård för och en massa felbehandlingar.

Att behöva leva som ett gammalt kolli vid 43 års ålder och bara höra att jag är fullt frisk och att de skiter fullständigt i mig och hur jag har det och mina symtom är fruktansvärt.

Förra året i juni ändrades min hjärtmedicin. Den gamla hade avregistrerats och den nya fungerar inte så pulsen slår på Turbo, jag fick avsluta mina språkstudier i franska, fick avboka mina rehab resor till Spanien och till Sommarsol i Skåne. Det tog mig hårt.

Den unga kvinnliga läkaren på hjärtmottagningen på Sahlgrenska höll med om att det var en felbehandling att sätta in intravenöst outspätt adrenalin vid vanliga nässelutslag. (Felbehandlingen av mitt hjärta år 2005) Bröstsmärtan och smärtan ut i armen, som det orsakade då, var något fruktansvärt och påfrestade mitt hjärta något oerhört. Jag var dessutom inte en ung frisk flicka när detta hände utan funktionshindrad, sängliggande och konvalescent. Men hon hade forskat i hjärtsvikt och kommit fram till att det bara är gamla 80+ som får det.

Jag blir inte sedd som en vuxen människa utan som ett barn när jag sitter i rullstol. ”Alla” i min ålder har man och barn, det är så det ska var. Jag har inget arbete, står utanför samhället.

”Det var väl roligt”. ”Det var väl spännande” är kommentarer jag får av gubbläkarna efter undersökningar.

Utan assistans kommer jag ingen vart.

Försäkringskassan har dragit in mina assistanstimmar pga besparingar/nedragning inom LSS. Assistenterna har fått nya arbeten och har svårt komma ifrån och jag är helt beroende av att de kan följa med vid undersökningar, läkarbesök. Ja, kan inte ens åka till akuten, ingen mening att ha med mamma, min enda anhörig, då blir jag påhoppad av sjukhuspersonalen för det.