Aldrig hade jag trott att jag skulle få uppleva att kunna gå på konserter när jag som tonåring låg sängbunden med svår nackskada, tinnitus och extrem ljudkänslighet.
Efter år av kamp med nya sjukdomar och dessutom felbehandlingar kunde jag i alla fall åka till London under våren, närmare bestämt i Mars detta år, tillsammans med en personlig assistans som tidigare arbetat för mig. Jag svullnade i ben och fötter under flygresan men det stoppade mig inte. Med assistentens hjälp och hennes ”sjujädraanamma” och att hon inte bangade för att dra den manuella rullstolen genom Londons gator gjorde att jag bl.a. fick uppleva Musikal samt British museum och National Gallery med konstverk jag läst om då jag studerat konsthistoria under vintern. Något som bara var möjligt med hjälp av min personliga assistent som antecknade eftersom jag inte kan skriva själv pga mitt funktionshinder.

Sommaren 2015 blev en sommar med Rockabillyfestivaler. Fullproppad med öronproppar då jag fortfarande är ljudkänslig. Hjälpsamma rockabillys och rockabellas som ställde upp när vi hade svårt att ta oss fram med rullstolen. Utan att blivit ombedda, unga som gamla under Classic Car week i Rättvik och konserter på Rättvik Bowling och krog med Top Cats och John Lindberg Trio. Härlig gemenskap och magisk stämning! Snälla raggare stannade sina raggarbilar , hoppade ur och hjälpte oss med rullstolen när det blev för tungt. Vi övernattade i en mysig hytte utanför Rättvik men uppförsbacken till huset där toalett och frukostrummet fanns, var ett stort hinder. Trodde vi! Ett gäng raggare som hade hytten bredvid ställde upp med att dra rullstolen. Försäkringskassan har nu dragit in min rätt till personlig assistans som jag haft sedan -94 trots att jag fortfarande är lika beroende av assistans nu som då, fastän jag kan sitta upp lite längre och komma ut lite mer. Även om min mor är trevlig, känns det lite pinsamt att ha med henne när jag går på konserter. Allrahelst då det inte syns utanpå att jag har ett funktionshinder; nackskada och reumatisk sjukdom och då jag kan gå litegrann så upplevs det hela som lite märkligt.

Alla år av isolering att bara ligga fjättrad i sängen av svåra smärtor och en ständig kamp med myndigheter och sjukvård, instutionerad, har gjort att jag inte kunnat bygga upp något socialt kontaktnät med vänner etc. och dessutom tappat den naturliga konversationskontakten. Jag fick aldrig någon identitet som tonåring pga svår mobbing och utanförskap. Detta utanförskap, avsaknad av umgänge med andra ungdomar har gjort att jag har kvar den osäkerhet nu i vuxen ålder. Vilket gör det svårare med kontakt med andra. Jag känner ofta att jag förstör för mig själv och att jag förlorar chanser jag får , både när det gäller vänskap och romantik och kan känna bitterhet över att livet format mig så. Denna blyghet hos en vuxen kvinna. Att det förflutna även påverkar nuet är en stor sorg.

Efter Försäkringskassans hårda dom får min mamma som nu är 65 år ställa upp gratis med den skötsel och hjälp som jag behöver. Kommunen har erbjudit mig trygghetslarm och punktinsatser. Då återstår alltså ett liv i husarrest för en 40-åring, ligga i lägenheten och godtyckligt lita på andra. Ett liv som bara begränsas till toalettbesök. Frågan är om det blir några fler Rocksomrar för min del.