Jag står utanför ett fönster och tittar in på de som får vara med i gemenskapen, i samhället. De som har rätten att bestämma över sina egna liv, de som slipper vara ett tunnt blyertsstreck i marginalen. De vars röst har en styrka, ett värde, varje mening de säger får någon att lyssna till. I deras fönster lyser ett ljus, som ser likadant ut i alla de andra fönstren, ett klart, spirande ljus fyllt av glädje och värme. Det är kallt. Jag fryser. Jag borde gå in. Men mitt ljus lyser inte, för jag är inte som de, det är nog därför jag inte blir insläppt.
Kanske.