Lucianatten 1989 började min första mardröm; Whiplashen.

Jag gick från den ena mardrömmen rakt in i den andra!

När jag var 15 år drabbades jag av en svår whiplashskada. Detta var år 1989 och whiplash var inte så känt inom sjukvården. Fick mer och mer symtom som yrsel, dimsyn, dån i öronen, överkänslig för ljud. Kunde inte höra på musik eller se på TV eller att någon ens rörde om med sked i kaffekoppen utan att få migrän. När jag till slut drabbades av svår yrsel och huggsmärtor i ansiktsnerver och armar klarade jag inte av skolarbetet längre utan fick avbryta någon månad innan skolavslutningen sista året på Högstadiet. Min klassföreståndare och en klasskamrat kom hem på skolavslutningen och spelade gitarr för mig. De ville uppmuntra mig och jag kunde ju inte med att säga att jag inte klarade ljud, så när han gått låg jag i migrän hela dagen.
Läkarna på lokala sjukhuset skickade hem mig med alvedon och menade att det var inbillning, att jag bara var skoltrött. En neurolog sa att jag som var så ung skulle ut och dansa och menade att jag bara behövde vanlig ADL-träning! Han och hans fru som också är läkare klassade mig som Psykisk och remitterade mig till en sjukgymnast som tvingade mig att sitta upp med TNS-apparat kopplad till nacken vilket gjorde att musklerna drog ihop sig ändå mer i försvar och jag blev så dålig att jag efter det blev sängbunden av ännu värre migrän och yrsel.
Efter mycket kränkande bemötande av läkarna fick jag så småningom sex månader efter skadan (!) en datortomografi som visade på kotförskjutning och blev skickad till Centralsjukhuset för ev. operation. Men där avgjorde 2mm på kotförskjutningen att det inte blev någon steloperation. Istället poängterade neurologen på Centralsjukhuset vikten av snabb behandling av neurologiskt utbildad sjukgymnast, vilket läkaren på lokala sjukhuset nekade till och remissen blev liggande på skrivbordet i flera år!

Min räddning blev en specialistläkare i öron, som först och främst tipsade mig att skriva över mig till Älvsborgs län, eftersom jag inte fick vård i Bohuslän! Goda vänner hjälpte mig med det och sedan sökte öronläkaren med ljus och lykta efter en speciell hjärnröntgen som inte var så vanlig på den tiden, hon fick ett spår till Finland och vi avvaktade att den skulle lånas ut till Sverige. Hon kontaktade också doktor Margareta Möller på Pittsburghs Universitetssjukhus i USA, som var den enda som opererade skadade blodkärl i inneröronen på den tiden, för ev. operation! Frågeställningen var om blodkärlen pressats in i nerv. Så år 1992, efter två år, började det hända saker! Samtidigt hade jag börjat med Osteopatbehandling (liknande Naprapat) hos dåvarande Osteopatförbundets Ordförande, Osteopat Sten Bolin, som passade på att behandla mig när han var på Osteopatshögskolan i Göteborg och undervisade. Jag märkte förbättring, så jag kunde slänga alla smärtstillande mediciner och även det dånande ljudet i öronen minskade, men tyvärr hade han inte tillfälle att komma så ofta eftersom han har sin praktik i Stockholm.

Fick besked juni 1992 att röntgenapparaten kommit till Linköping och det visade på röntgen att det var dålig genomströmning i blodkärlen och att ett blodkärl hittat en annan väg genom kotpelaren och att det var musklerna som ströp till om blodkärlen. Så det blev ingen operation utan en underbar förstående Ortoped som samtyckte att jag skulle fortsätta med Osteopatbehandlingarna eftersom de visat sig ha effekt. Flyttade då upp till Stockholm. Min familj fick hyra en husbil så jag kunde ligga hela resan upp till Stockholm och mamma fick ta tjänstledigt utan lön från sitt arbete som Föreståndare på Fritidshem, för att kunna hjälpa mig. Sedan kämpade jag i sex år med denna rehabilitering i Stockholm. Samtidigt fick jag kämpa mot försäkringsbolag och landsting och kommun som inte ville bekosta mina behandlingar och min obetalda assistent. Läkarna i min hemkommun har även haft ont av att min mamma hjälpt mig, men vad skulle vi göra när jag inte fick vård utan ta saken i egna händer! Fick till slut efter mycket tjafs rätt till Personlig assistent, men ingen som helst ersättning för rehabiliteringskostnader från varken kommun, landsting eller försäkringskassa.