GP, 27 Feb 2005

Jag vägras vård för min njurbäcksinflammation. Har fått skriftligt från höga vederbörande på att jag inte ska ha vård. Ja, jag får inte ens komma för utredning, varken på Näl eller Sahlgrenska.
Har överlevt med fruktansvärda smärtor i fyra år! Jag är en ung kvinna, svensk, men marginaliseras som om jag vore illegal flykting!
Min inflammation som jag fick år 2000 har hela tiden blandats ihop med mitt funktionshinder, en nackskada. Men jag kissar inte med nacken! Jag avfärdas för att en professor skrivit till alla sjukhus och meddelat alla kolleger att jag ska stoppas! Mina besök på smärtklinik 1996, för sprickor i armarna, blandar han ihop med smärtan från njurbäcksinflammationen! Fem minuter hos honom har stoppat mitt liv!
Blev tvungen att bekosta en vistelse på privatsjukhus (á 25 000 kr/vecka). Där konstaterades njurbäcksinflammationen. Tyvärr fick jag ett svagt antibiotika. Hade inte råd att stanna, men trodde i min enfald att jag skulle få hjälp hemma. Nonchalerades dock. Har inte tagits på allvar utan nekats vård och fått kämpa på egen hand.
En läkare i Stockholm fick höra talas om mitt fall. Fick mantalsskriva mig i Stockholm för att förra sommaren få pröva intravenöst antibiotika. Det hade en radikal effekt, vilket intygades av läkaren. Trots det vägras jag fortsatt vård i Uddevalla.
En privatläkare har hjälpt mig, men behandlingen avbröts i förtid sedan läkarens kollegor larmat honom. Därefter kom problemen tillbaka.
Hur kan läkare tysta ner vad som försiggår, hur kan läkare tillåtas stoppa kollegor som vill ge mig vård?
Hur många fler än jag bestraffas för att de är funktionshindrade? Jag betalar skatt som alla andra men vägras vård! Jag får ligga i mitt hem och tyna bort.
Jag är inte ute efter att folk ska tycka synd om mig. Jag vill bara få ut hur det kan gå till inom vården.
Hur många år ska gå innan jag får vård?

L-M-G, marginaliserad 30-åring