Svenska Dagbladet, 2 Maj 1995

Lika glada tongångar kan man inte vänta sig från en person med en whiplash-skada. Hit till Idagredaktionen har flera personer hört av sig med just den diagnosen, personer med svår smärta och stora problem att klara sitt dagliga liv. En av dem är Linda Garbén:
”Jag är en ung kvinna på 21 år som råkade ut för en whiplash-skada vid 15 års ålder. Jag blev inte tagen på allvar utan sändes hem från sjukhuset med värktabletter, trots svåra smärtor i nacke, bröstrygg, huvud och ansikte.
Försök med sjukgymnastik ledde endast till att nackmuskulaturen blev ännu mera spänd, vilket ledde till värk i ansiktsnerven och migränhuvudvärk samt spydiga kommentarer från sjukgymnasten:
”Gå hem och se på video så blir du nog bättre!”
Detta trots att jag nu var så dålig att jag fått dån i öronen, var mycket ljuskänslig och inte tålde ljud som TV, radio eller dammsugare utan att få migrän. Jag hade yrsel och dimsyn så att jag inte kunde sitta upp långa stunder. Och jag kunde inte använda armarna.
Jag försökte få hjälp på rehabiliteringshem men fick till svar att de inte tog emot sängliggande patienter. I stället började jag med osteopatbehandlingar och redan efter första behandlingen kände jag hur jag blev klarare i huvudet, fick mer syre samt att dimsynen och dånet i öronen minskade.
Den dagen slängde jag burkarna med Stesolid och Paraflex comp som jag ätit i ett halvår.
Nu får jag regelbundet osteopatbehandlingar och för att få detta har jag varit tvungen att flytta till Stockholm. Bor annars på västkusten. Dessa behandlingar får jag ersätta själv, men har i min kamp träffat läkare som stöttat mig och skrivit intyg att de är de enda behandlingar som hjälper mig. Trots detta vägrar mitt landsting att hjälpa till med kostnaden.”

AMI LÖNNROTH